att leva med hudcancer

Hej inte skrivit här på bra länge.. Hoppas ni alla som följt mig länge hittat nåt som inspirerat er.. 

 

Med min friskförklaring i jan förra året kom en del ångest. jag har alltid lidigt av ångest men vet inte om

jag någonsin velat erkänna det för mig själv..  

 

jag är "frisk" för stunden med min hudcancer, det är nice som fasen men min ångest försvinner nog aldrig, oavsett vilken friskförklaring jag än får. Jag kommer hedanefter bara skriva för min egen del, för att få ut saker å ting.. Ni som lever av ångest eller lever med någon med samma "åkomma", kan läsa om mina tankar och min resa. Min resa mot ett glatt liv, en kamp mot ångest och en

sol efter regnet.. 

 

Tror inte många som mött mig tänker detta om mig, men vill förklara för de nära jag har och för dem som lever med någon som lider av samma sak som mig..

 

godnatt

Ja.. Detta år har varit tungt på flera sätt för mig.. I slutet av förra året förlorade jag min farmor (den sista mor/farföräldern jag hade kvar), vilket var väldigt tungt för hela familjen, speciellt för min pappa som tagit hand om henne dygnet runt de senaste åren. Jag minns det så tydligt.. Att pappa ringde mig en dag och sa "äntligen börjar saker och ting falla på plats och jag känner mig lugn nog att börja sörja mamma".. Några dagar senare ringer min pappa mig på jobbet och berättar att min farbror (strax över 60år) hade hittats i sitt hem, död... Det kom som en chock, minst sagt. Jag var ledsen, visste inte vart jag skulle göra av alla känslor, men det värsta av allt, hur skulle jag kunna trösta min pappa? Han som precis hade förlorat sin mamma och nu, hans bror? Det var hemskt.. Speciellt att inte få veta vad som orsakat hans död. Och det vet vi fortfarande inte helt säkert.

 

För någon vecka sedan såldes min farbrors hus och saker och ting börjar sakta men säkert falla på plats för mig och speciellt för min pappa. Så förstörd som han har varit i ett halvår nu, vill jag aldrig se honom igen. Att en olycka sällan kommer ensam stämmer till 100% och jag hoppas att det får vara lugnt för oss på den fronten framöver.. Det är en hemsk känsla att bli äldre och se delar av släkten/familjen försvinna från en.. Usch :( Önskar jag kunde dra tillbaka tiden ibland och sitta hemma hos min mormor och morfar och spela kort igen, inte bry sig om någonting utan bara vara dem nära..

 

Ta vara på varandra och ta aldrig någonting eller någon för givet.. Människor som du älskar kan försvinna snabbare än du tror. 

 

Jag och min pappa när jag var liten:

 

Vet inte om jag nämnde det då jag bloggade förut men då bodde jag, min sambo och vår hund i en etta på 50 kvm i ett ganska så stökigt område. Ingen av oss trivdes bra, vi satt på varandra konstant och ingen av oss hade någon energi att lägga på vår lägenhet för att göra det bättre. Helt enkelt, ingen av oss ville bo kvar. 

 

I mars detta år så var jag och tittade på en 3:a på 70kvm i ett område i närheten där vi båda bott tidigare och trivts i.. Lugnt och fint område med en hel del grönområden.. Trodde inte vi skulle ha en chans på den då dem inte hörde av sig på över en vecka efter visningen men en morgon ringde dem och sa att lägenheten var min/vår om vi ville ha den. Gissa lyckan? Helt underbart.. Vi fick nya golv i nästan hela lägenheten, nya tapeter i alla rum och ommålat i resten av rummen/utrymmena. Så, sedan några månader tillbaka bor vi nu jättestort :) Sheila trivs som en fisk i vattnet och vi likaså.. Det är så skönt att äntligen ha lite yta, att kunna stänga om sig (i vår förra lägenhet hade vi EN dörr, till toaletten), och slippa sitta på varandra dygnet runt..