att leva med hudcancer

Ja.. Detta år har varit tungt på flera sätt för mig.. I slutet av förra året förlorade jag min farmor (den sista mor/farföräldern jag hade kvar), vilket var väldigt tungt för hela familjen, speciellt för min pappa som tagit hand om henne dygnet runt de senaste åren. Jag minns det så tydligt.. Att pappa ringde mig en dag och sa "äntligen börjar saker och ting falla på plats och jag känner mig lugn nog att börja sörja mamma".. Några dagar senare ringer min pappa mig på jobbet och berättar att min farbror (strax över 60år) hade hittats i sitt hem, död... Det kom som en chock, minst sagt. Jag var ledsen, visste inte vart jag skulle göra av alla känslor, men det värsta av allt, hur skulle jag kunna trösta min pappa? Han som precis hade förlorat sin mamma och nu, hans bror? Det var hemskt.. Speciellt att inte få veta vad som orsakat hans död. Och det vet vi fortfarande inte helt säkert.

 

För någon vecka sedan såldes min farbrors hus och saker och ting börjar sakta men säkert falla på plats för mig och speciellt för min pappa. Så förstörd som han har varit i ett halvår nu, vill jag aldrig se honom igen. Att en olycka sällan kommer ensam stämmer till 100% och jag hoppas att det får vara lugnt för oss på den fronten framöver.. Det är en hemsk känsla att bli äldre och se delar av släkten/familjen försvinna från en.. Usch :( Önskar jag kunde dra tillbaka tiden ibland och sitta hemma hos min mormor och morfar och spela kort igen, inte bry sig om någonting utan bara vara dem nära..

 

Ta vara på varandra och ta aldrig någonting eller någon för givet.. Människor som du älskar kan försvinna snabbare än du tror. 

 

Jag och min pappa när jag var liten:

 

Vet inte om jag nämnde det då jag bloggade förut men då bodde jag, min sambo och vår hund i en etta på 50 kvm i ett ganska så stökigt område. Ingen av oss trivdes bra, vi satt på varandra konstant och ingen av oss hade någon energi att lägga på vår lägenhet för att göra det bättre. Helt enkelt, ingen av oss ville bo kvar. 

 

I mars detta år så var jag och tittade på en 3:a på 70kvm i ett område i närheten där vi båda bott tidigare och trivts i.. Lugnt och fint område med en hel del grönområden.. Trodde inte vi skulle ha en chans på den då dem inte hörde av sig på över en vecka efter visningen men en morgon ringde dem och sa att lägenheten var min/vår om vi ville ha den. Gissa lyckan? Helt underbart.. Vi fick nya golv i nästan hela lägenheten, nya tapeter i alla rum och ommålat i resten av rummen/utrymmena. Så, sedan några månader tillbaka bor vi nu jättestort :) Sheila trivs som en fisk i vattnet och vi likaså.. Det är så skönt att äntligen ha lite yta, att kunna stänga om sig (i vår förra lägenhet hade vi EN dörr, till toaletten), och slippa sitta på varandra dygnet runt.. 

 

För ett par veckor sedan kom jag igång med träningen for real. Jag har alltid varit en periodare när det kommer till träning och alltid haft svårt att motivera mig en längre tid. Jag är otålig, alldeles för otålig för att vänta på resultat och då tröttnar jag. Men lever man tillsammans med en personlig tränare känns det som att det förr eller senare är oundvikligt att komma igång med träningen på allvar. Min sambo introducerade mig till ett program - StrongLift - som passar mig perfekt. Färre övningar, färre repetitioner och öka vikterna vid varje pass. Jag har redan, på lite mer än 6 veckor sett resultat, speciellt över ben och rumpa (kom inte ens i mina shorts från förra året) :) så det är verkligen jättekul! Dessutom, när man är så otålig som jag och vill ha resultat snabbt, märker man resultat vid varje pass när man hela tiden får höja vikterna och känna att man blir starkare, även om det inte alla gånger syns så KÄNNS det. 

 

Så förra veckan köpte jag äntligen ett par egna tyngdlyftarskor och nej, de var inte billiga, men knäböjen känns och tar tusen gånger bättre med skorna än med mina vanliga gymskor. Big but - here I come!