att leva med hudcancer

Har hur som helst haft två sjukt trevliga kvällar nu måndag och tisdag. Träffat en gammal vän som stod mig otroligt nära förut men som jag inte sett på väldigt väldigt länge! Vi har hållit hus på lilla hotellbaren båda kvällarna och himla mysigt har det varit!

Ikväll var även en av mina allra närmaste vänner Patrik med och han betyder allt för mig! Han finns där i vått och torrt. Det är svårt att finna sådana människor! Har behövt komma hemifrån. Inte för att jag inte älskar att bra hemma för det älskar jag verkligen :) men att komma ifrån hålan där vi bor och även jobbar i, gör så sjukt mycket för mig! Komma ut och se annat folk, fan vad skönt det är ibland. Har gått en del pengar under de här två dagarna men det är det ändå värt!

Nä nu måste jag försöka sova. Ska krypa ner hos babe och pussa lillhunden godnatt. En tung dag imorgon. Måste vara stark för mammas och min skull. Godnatt!

Jag har en liten period just nu när jag bara skriva av mig allt jag känner (tyvärr kan jag inte dela med mig av precis allt).

Min mamma betyder allt för mig, verkligen allt. Min uppväxt har inte varit den bästa pga mammas och min relation, vilket är något som vi idag kommit över helt tack vare psykologhjälp för min del och att vi äntligen kunnat prata med varandra..

Vet inte vad jag skulle göra utan henne och den sista tiden har därför inte varit lätt. Att mormor försvann tog hon ändå rätt bra men att se moster förstöra mamma så hårt, skär i mitt hjärta. När vi åkte till mormor för att ta ett sista farväl hann jag och mamma bara titta på mormor i knappt en minut innan mon moster började hacka på min mamma. Detta ledde till att min mammas man inte kunde hålla käften längre för han sett hur dåligt min mamma mått. Mamma har tidigare alltid varit för snäll och inte vågat säga vad hon känner eller tycker till min moster.

Det fortsatte med att moster kallade mammas man en en del fula grejer och även mamma. Däremot så stod mamma på sig för första gången någonsin mot
Moster och jag blev så stolt! Moster fortsatte dock att skrika fula saker över min mormors döda kropp, över mamma och över Janne. Då kunde jag inte hålla mig längre..

Jag har alltid varit mosters favorit. Hon önskade sig alltid en dotter men fick två söner och hon har alltid tagit mig som sin egen. Men efter alla år jag sett mamma kämpa för mormor och morfar, gjort allt för de, ALLT, så klarade jag inte mer. Jag som aldrig annars skriker, ställde mig över min moster totalt och skrek och grät över hur mycket hon sårat min mamma, min mormor och min morfar genom hennes beteende. Hon blev helt stum. De gånger hon träffat mig har jag varit den tysta blyga tjejen. Hon finns tyvärr inte kvar längre. Sårar man min mamma eller hennes man så sårar man även mig.

Hon stod helt stum och visste inte vad hon skulle säga eller göra, chockad över vad jag sa. Både mamma och Janne har tackat mig tusen gånger efter för att jag stod upp för min mamma. Men det var inte bara för hennes del utan även för mormor och morfars. När min morfar dog, dog halva jag. Hon stod även över hans döda kropp och skrek som en idiot. Jag klarar inte av det! Så lågt får man som människa fan inte sjunka!

Hur som helst. Att mormor gått bort är så jävla hemskt och ledsamt. Det enda bra som kommer ur det är att min mamma förhoppningsvis får lugn och ro i sitt liv efter detta då hon slipper ha kontakt med min moster igen.

Jag ska följa med till fonus imorgon bara för mammas skull, tänker inte låta henne vara själv med min moster och låta henne tryckas ned mer. Ska vara där som stöd och skydda min mamma. Älskade mamma.

Det har hänt mycket i mitt liv på sistone och inte alltför bra saker.. Min bästa väns mormor gick bort förra veckan och all tid jag hade kvar utöver jobbet osv gick åt till henne.. Några dagar senare somnade även Min mormor in..

Jag saknar henne något enormt men har knappt förstått vad som hänt tror jag. Dagen då hon dog förstod jag ingenting till en början, tills jag fick se henne ligga där och tyna bort. Jag grät hela kvällen men dagen efter var det som om ingenting hänt. Och så känns det fortfarande, kroppen är nog fortfarande i chock..

Imorgon ska vi till fonus för att planera hennes begravning vilket kommer bli hemskt. Inte över att vara där utan för att återigen se min mammas syster trycka ner min mamma återigen (eller försöka iaf). Det tär på mitt hjärta så hårt att se min mamma som är så sjukt älskad och underbar mot alla, sårad av någon som borde stå henne så nära.

När begravningen är över kommer vi aldrig ha någon kontakt med moster osv någonsin igen och visst känns det tungt (mkt pga mormor och morfar, vill inte de ska vara ledsna när de tittar ned på sina två döttrar) men samtidigt kommer det kännas bra för att mamma kanske äntligen kan få lite lugn och ro i sitt liv som hon förtjänar mer än någon annan!