Ja.. Detta år har varit tungt på flera sätt för mig.. I slutet av förra året förlorade jag min farmor (den sista mor/farföräldern jag hade kvar), vilket var väldigt tungt för hela familjen, speciellt för min pappa som tagit hand om henne dygnet runt de senaste åren. Jag minns det så tydligt.. Att pappa ringde mig en dag och sa "äntligen börjar saker och ting falla på plats och jag känner mig lugn nog att börja sörja mamma".. Några dagar senare ringer min pappa mig på jobbet och berättar att min farbror (strax över 60år) hade hittats i sitt hem, död... Det kom som en chock, minst sagt. Jag var ledsen, visste inte vart jag skulle göra av alla känslor, men det värsta av allt, hur skulle jag kunna trösta min pappa? Han som precis hade förlorat sin mamma och nu, hans bror? Det var hemskt.. Speciellt att inte få veta vad som orsakat hans död. Och det vet vi fortfarande inte helt säkert.
För någon vecka sedan såldes min farbrors hus och saker och ting börjar sakta men säkert falla på plats för mig och speciellt för min pappa. Så förstörd som han har varit i ett halvår nu, vill jag aldrig se honom igen. Att en olycka sällan kommer ensam stämmer till 100% och jag hoppas att det får vara lugnt för oss på den fronten framöver.. Det är en hemsk känsla att bli äldre och se delar av släkten/familjen försvinna från en.. Usch :( Önskar jag kunde dra tillbaka tiden ibland och sitta hemma hos min mormor och morfar och spela kort igen, inte bry sig om någonting utan bara vara dem nära..
Ta vara på varandra och ta aldrig någonting eller någon för givet.. Människor som du älskar kan försvinna snabbare än du tror.
Jag och min pappa när jag var liten:
