Min älskade mamma

Jag har en liten period just nu när jag bara skriva av mig allt jag känner (tyvärr kan jag inte dela med mig av precis allt).

Min mamma betyder allt för mig, verkligen allt. Min uppväxt har inte varit den bästa pga mammas och min relation, vilket är något som vi idag kommit över helt tack vare psykologhjälp för min del och att vi äntligen kunnat prata med varandra..

Vet inte vad jag skulle göra utan henne och den sista tiden har därför inte varit lätt. Att mormor försvann tog hon ändå rätt bra men att se moster förstöra mamma så hårt, skär i mitt hjärta. När vi åkte till mormor för att ta ett sista farväl hann jag och mamma bara titta på mormor i knappt en minut innan mon moster började hacka på min mamma. Detta ledde till att min mammas man inte kunde hålla käften längre för han sett hur dåligt min mamma mått. Mamma har tidigare alltid varit för snäll och inte vågat säga vad hon känner eller tycker till min moster.

Det fortsatte med att moster kallade mammas man en en del fula grejer och även mamma. Däremot så stod mamma på sig för första gången någonsin mot
Moster och jag blev så stolt! Moster fortsatte dock att skrika fula saker över min mormors döda kropp, över mamma och över Janne. Då kunde jag inte hålla mig längre..

Jag har alltid varit mosters favorit. Hon önskade sig alltid en dotter men fick två söner och hon har alltid tagit mig som sin egen. Men efter alla år jag sett mamma kämpa för mormor och morfar, gjort allt för de, ALLT, så klarade jag inte mer. Jag som aldrig annars skriker, ställde mig över min moster totalt och skrek och grät över hur mycket hon sårat min mamma, min mormor och min morfar genom hennes beteende. Hon blev helt stum. De gånger hon träffat mig har jag varit den tysta blyga tjejen. Hon finns tyvärr inte kvar längre. Sårar man min mamma eller hennes man så sårar man även mig.

Hon stod helt stum och visste inte vad hon skulle säga eller göra, chockad över vad jag sa. Både mamma och Janne har tackat mig tusen gånger efter för att jag stod upp för min mamma. Men det var inte bara för hennes del utan även för mormor och morfars. När min morfar dog, dog halva jag. Hon stod även över hans döda kropp och skrek som en idiot. Jag klarar inte av det! Så lågt får man som människa fan inte sjunka!

Hur som helst. Att mormor gått bort är så jävla hemskt och ledsamt. Det enda bra som kommer ur det är att min mamma förhoppningsvis får lugn och ro i sitt liv efter detta då hon slipper ha kontakt med min moster igen.

Jag ska följa med till fonus imorgon bara för mammas skull, tänker inte låta henne vara själv med min moster och låta henne tryckas ned mer. Ska vara där som stöd och skydda min mamma. Älskade mamma.

Kommentera inlägget här :