För tillfället känner jag mig så otroligt nere.. Även det, på grund av många anledningar.. Jag måste börja skriva mer, sätta igång och få ut mina tankar och känslor genom text.. Det är det enda som fungerar i sådana här stunder..
Jag har insett/funderar på:
- Saknaden efter någon som försvunnit, går aldrig, aldrig någonsin bort. Jag kan gråta lika mycket idag över min älskade morfar, som jag kunde göra dagen efter han somnat in.. Jag skulle behöva dig nu, morfar.. Skulle behöva höra att jag gör någon glad genom att höra av mig.. Skulle behöva höra ditt glada "Heeeej Gumman, hur MÅR du?" över telefon.. Eller dina varma kramar eller glada skratt.. Jag kunde gå från självmordsbenägen till världens gladaste människa i din närhet. Säger det igen, som jag sagt så många gånger förr - finns ingen bättre eller finare människa än dig! (ja, kanske skulle vara mamma då, ni är lika på så många sätt) !
- Ilskan över att känna sig utnyttjad, oavsett om det är vänner/killar/familj går inte över i första taget.. Återigen.. Jag förstår inte vad jag någonsin gjort för att förtjäna all den skit som många kastar över mig? Javisst, jag är för snäll.. Jag tror för mkt på mänskligheten.. Kanske dags att lägga av nu?
- Att ha känslor för någon är underbart, men inte alltid så lätt som man önskar. Jag är sur på mig själv, har för svårt för att släppa in någon i mitt liv, även om det är någon som förtjänar det eller inte.. Jag är så totalt förstörd sedan tidigare förhållanden - jag önskar att jag aldrig hade mött er! Att ha känslor för någon - är som sagt helt underbart.. Men på samma gång kommer denna känsla av att känna sig svag.. Det är en jobbig känsla, eftersom man aldrig någonsin vill visa sig svag (för vid de tillfällena man gjort det, har man bara blivit sårad och utnyttjad).. Som sagt, det är svårt att få såren att läka.. Att försöka glömma och börja om på nytt. Men det är ett måste för att någonsin kunna känna sig lycklig med någon annan igen..
- Att ta upp allting man tänker på med de människor det rör - är inte alltid så lätt som man önskar.. Jag har lärt mig att säger man fel eller uttrycker sig fel - kan allt gå åt helvete.. Och ni som känner mig, vet att jag är sämst på att formulera mig i ord så att det kommer ut på ett bra sätt.. Därför väljer jag att hålla käften.. Bra? Knappast..
- Att känna att man svikit/sviker sig själv gång på gång, är aldrig roligt.. Det är inte kul att känna att man är trött på sig själv.. Även om man är stolt över den man är (vilket jag ofta är) så kommer stunder då man önskar man vore någon annan.. Att man såg ut på ett visst sätt, att man alltid sa rätt saker.. Ja, att man var sådär perfekt så att man skulle slippa många små problem.. Men ingen är perfekt - så sant som det är sagt.. Dock svårt att ta det till sig ibland..
- Jag saknar mamma.. Saknar henne och Janne jättemkt.. Det är svårt.. Känns knäppt att bo själv.. Sova själv.. Ja, allt..
- Jag kommer inte till skott när det gäller någonting.. Inte pratat med pappa på dagar.. Inte besökt min mormor eller farmor på månader.. Inte skickat ett tack-mail till min kära farbror för födelsedagspresenterna. Inte kommit igång riktigt med lägenheten.. Det är för mycket saker som hänger i luften för att jag ska kunna sluta vara trött på mig själv. Jag behöver en push.. En jävla spark i röven så att jag snart kan sätta igång med mitt liv igen.. Vara denna glada och livsnjutande Elin som jag egentligen är..
- Jag är trött på att känna att mycket går utför.. Att jag är på god väg nedåt, till ett håll som jag hatar.. Till det håll jag hatar att befinna mig i.. Till det håll där jag varit så många gånger förut, som jag inte vill tillbaka till, någonsin igen..
Trött.. Det beskriver mig på alla sätt just nu..
Men.. Det finns fyra personer som får mig att le i nuläget. Jag tycker så otroligt mycket om er! Jag är sämst på att berätta det.. Förklara vad jag känner för er eller vad ni betyder för mig.. Lovar att bli bättre på det.. Kärlek till er i alla fall!
Baj Baj Pink Skit / Elin
Att sakna en vänn efter en bortgång är naturligt... Det är jobbigare dom första gångerna men med tiden accepterar man naturens väg, Vi gråter alla någon gång... Saknar någon som vi inte längre kan ringa eller söka tröst hos. Men istället för att gråta för saknad kan det ju istället lika gärna vara glädje tårar... personen du gåter i saknad,lever extra starkt just i det ögonblicket inom dig från minnen, det dom sa, såg ut etc... så gråt istället med ett leende å mins personen djuret eller va det skulle kunna vara för den underbara tid ni fick tillsammans under dess livstid! Och ta med dig allt personen lärde dig och sprid samma glädje till andra personer som den personen hjälpte dig när du behöve "en spark i arslet" :). Lägg inte press på dig själv, kom ihåg att du precis har börjat leva! lägenheten fixar sig med tiden, mailet kommer att skrivas å det är snart midsommar så man måste träffa släkten (vet inte om alla har det men vi har släktmiddag då :s) Gör en lista, så tar du en sak varannan dag. Deal? ;). Sen visst skulle det vara skönare om vi aldrig hade stött på arslen va?... ex å sånt bläääääääääääääääääh! :) MEN ... dom gav oss ett helvete så att vi kan ge någon annan en dröm eller hur? vi tar alltid med oss något ifrån ex,pojkvänner tjejer kompisar etc, så att vi inte gör samma nästa gång så vi är bättre på att säga till va vi inte vill ha... i ett förhållande är det skit svårt speciellt i början att säga va man vill å inte vill... för vem vill ev tjafsa med nya kärleken? man vill ju bara visa att man e "bäst" å underbar... Du pratar om gropen, du har varit där du är påväg ditt säger du... gör helt tvärt emot va du gjorde sist när du kom ditt å se vad som händer... säger inte att du ska lösa alla dina problem Pang Bom, utan välj det viktiga och att bita i hop å ut med språket... vi lever som sagt bara en gång livet är för kort för att vara rädda att säga det som verkligen får oss alla att må dåligt eller hur? till sist... Även världens längsta resa började med ett enda litet steg. /Mattte .Ps har ingen egen blogg haha använder din nu ;) sorry om det vart rörigt skrev rakt ur huvudet Ds.
skriven