att leva med hudcancer

Jag har fått massor av positiva kommentarer från gud alla människor om min enorma styrka och beröm för att jag orkat kämpa vidare. När jag läser mina tidigare inlägg känns det inte som det är JAG som skrivit det, utan någon helt annan. Jag har antagligen förträngt allting eller helt enkelt lyckats gå vidare. Jag har tagit den lilla Elin i handen och gått in i ett nytt och bättre liv (?). Tack för allt stöd! Betyder otroligt mycket för mig ska ni veta.

Satt på pendeln på vägen hem ikväll, efter en trevlig middag middag med klassen, och funderade över livet (ovanligt för att vara mig va?).. När jag tänker efter riktigt noga på hela mitt liv så har jag aldrig fått känna någon riktig lycka. Självklart har jag haft stunder då jag känt mig lyckligare än någonsin förr, men endast då det kommit till kärlek. Dessa stunder har aldrig varat länge heller, för är man för snäll så blir man sårad och utnyttjad, så fungerar det. Måste man vara en riktig Bitch för att finna kärlek? Nej.. Jag tror inte på det, för då handlar inte om äkta kärlek..

Hur kommer det sig att vissa människor haft en underbar uppväxt, där höjden av olycka har varit när man inte fått sitt lördagsgodis? Hur kommer det sig att andra människor aldrig haft en uppväxt, aldrig blivit accepterade eller älskade? Hur kommer det sig att just dessa "olycksfåglar" får vara med om alla hemska saker i form av att förlora nära, drabbas av sjukdomar, vänner och kärlekar som sviker?

Är det menat att vissa människor är födda till att vara lyckliga och andra är födda till att vara olyckliga? "Elin, det måste vara din tur snart att känna lite lycka, du är den som förtjänar det mest av alla på denna jord". "Nu är det fan din tur att hitta en kille som behandlar dig väl och inte som en påse skit" - mina vänner betyder allt för mig och jag kan inte rå för att jag känner detsamma just nu.. När är det min tur? När är det min tur att få några månader av lycka, inte bara några timmar? När är det min tur att hitta den där personen som behandlar mig väl och älskar mig no matter what? Många frågor som inte är värda att fördjupa sig i, då skulle jag sitta hemma och tänka i en vecka framöver.. Livet går alltid vidare.. Och jag lever på hoppet om att det en dag är min tur.. Och blir det aldrig min tur så vet jag.. Då har jag i alla fall försökt.. Då har jag gett livet en ärlig chans och insett att livet inte är något för mig...
--> Måste bara flika in att hur man blir behandlad av andra är mycket ens eget fel. Jag kommer aldrig ta skit från någon kille igen, inte låta någon trampa på mina tår utan att säga ifrån. Jag har växt som fan under de senaste månaderna och ingenting/ingen ska någonsin få trycka ner mig igen.. Ta ingen skit från någon! - följ det så funkar det mesta klockrent..

Som tidigare nämnt är jag stark, det är jag. Jag är inte den som ger upp. Har jag klarat av morfars död (som jag faktiskt gjort) så vet jag att jag klarar allt i livet.. Morfar var mitt allt - det var jag och han mot världen. Han var stolt över mig och det enda jag kan göra för att hedra den människan han var, är att vara stolt över mig själv och vara glad åt livet - precis som han alltid var. Man ska ta livet med en klackspark, annars orkar man aldrig ..

Over n Out .