att leva med hudcancer

Dagen du ångrar dig är jag borta och du har förlorat din chans,

då är jag inte din längre, utan hans.. 

Ta ingen människa för givet,

våga visa dig sårbar och ta första klivet!

Först och främst vill jag hälsa min kära vän, Emelie, välkommen till min blogg. Kul att någon mer läser den nu! ;)
Mycket som händer i mitt liv just nu, både positiva och negativa saker. Men av någon anledning hänger man alltid upp sig på sakerna som inte fungerar istället för de som faktiskt fungerar och är bra..

I fredags, till en flaska skumpa, hade jag och min älskade vän, Therese, en lång diskussion om kärlek, om otrohet, om att kunna förlåta, om att kunna fortsätta leva trots hemska upplevelser, jaa, det mesta om livet helt enkelt. Som Therese så smart sa: låter man sig själv befinna sig i "det tråkiga" i livet så kommer man aldrig ur den onda cirkeln och det enda som tycks hända är dåliga/negativa saker. Tillåter man istället sig själv att faktiskt må bra, förlåta sig själv för tidigare saker som hänt och vågar blicka framåt med ett leende på läpparna så får man ofta känna på lycka. Så sant som det var sagt ..

Men hur lyckas man med det om man inte har någon lycka att hämta sin styrka ifrån? Det blir nog otroligt svårt.. Men jag tror att, oavsett hur hårt man har det i livet så har man alltid något man kan hämta lycka ifrån, även om det känns omöjligt.

--> för att återknyta till dikten i början av inlägget.

När det kommer till kärlek.. Hur kommer det sig att folk visar intresse men inte fullt ut förrens det är försent?
Gör man det för att man inte gillar personen tillräckligt utan inser det först när det är försent (hur mycket man verkligen gillar personen)? Eller gör man det för att man vill "ha något sålänge" tills man hittar någon/något bättre? Oavsett vad det beror på så gör det mig sjukt förbannad. Är människor så känslokalla att man leker med andras känslor bara för att själv få lite tillfredsställelse för stunden? Att misshandla en människa psykiskt är så mycket grymmare än att misshandla någon med knytnävarna (fysiskt). Fysisk smärta går över men psykisk sätter sina spår och försvinner egentligen aldrig. Har man blivit lurad gång på gång av människor man gjort allt för och öppnat upp sig för så är det självklart att man är stängd som en bok sen, inför nästa människa som träder in i ens liv..

Jag har svårt för att lita på killar som det är just nu. För allt man ser är de dåliga sakerna som händer, man ser bara de dåliga killarna, hur de behandlar ens vänner och får sig en funderare: finns det några bra killar/tjejer överhuvudtaget? Eller handlar det om otur i form av att man springer på fel personer?
--> Finns många idioter till tjejer också (måste bara tillägga).. Men eftersom jag pratar utifrån egna erfarenheter så vet jag mest utifrån tjejers synpunkter och historier ;)

Jag tänker faktiskt på dig .. Men orkar inte krusa mer ..